Judging a person does not define who they are.

It defines who you are.

-Unknown-

Under många år har jag drivit mitt företag med inriktning som konsult som leg djusjukskötare samt på privatägda rehabanläggningar.

Våren 2020 fick jag ett ebjudande om en anställning på ett djursjukhus i Stockholm, har inte haft någon större längtan efter det och kände mig först väldigt osäker. Efter mycket funderande fram och tillbaka bestämde jag mig att tacka ja,
Länge kände jag mig lite smått ångerfull. Nu har det gått en tid som anställd, senast var -09. Och jag känner att det var rätt beslut, av många olika anledningar. Jag har saknat lite gnista att driva mitt företag och allt vad det innebär.

Förtaget kommer finnas kvar, och jag kommer ev ha lite kurser och föreläsningar i framtiden.

Jag hoppas lite inspiration kommer finnas att hålla denna sida lite levande. Mest går min tid och energi åt att lära mig bli intensivvårdssköterska, vilket är en riktig utmaning. Även om jag jobbat på djursjukhuset i nästan 10 år känner jag mig ny.
Ser fram mot att bli den bästa jag kan bli och lite till :)

Läs hela inlägget »

Nu planerar jag att komma igång med lite kurser så smått, även lägga mer tid på min hemsida som bara fått vara under en lång tid. Tid och energi finns äntligen. Jag börjar lite med kurser redan nu till vintern. Massagekurs är inplanerad, datum ligger ute här.

Det kommer även komma en trixkurs på ett tillfälle, mer information kommer.

Kommande helg tar jag båda tjejerna och drar ner till Värnamo för att gå kurs för Sarah Karlsson, det ska bli super skoj och få höra vad hon har för tankar och råd att komma med. Hoppas att det kommer vara ok att filma i så fall lägger jag upp lite filmer här.

Siri har fått för mig börjat med en helt ny gren, nämligen nosework. Känns så skönt i matte hjärtat att vi har något som vi får göra ihop. Hon tar pensionen med ro och känns nöjd att slippa pill i moment. Hon har alltid varit plattan i mattan hunden, och jobba självständigt passar henne utmärkt då hon är en hund som tycker att hon kan själv <3  

Jag har även ett aktivt instgramkonto, där filmer kring egen träning samt kurser och aktiviteter kommer läggas ut.
Kontot heter LevaHund, välkommen!

Läs hela inlägget »

Nu var det nästan två år sedan jag skrev något här.. Oj vad tiden går.
Jag skulle verkligen vilja försöka hitta tid att komma i gång igen.

Mycket har hänt, såklart, allt kommer jag inte få plats med här :) Men det jag tänkte skriva om är att lilla Ruth, som inte längre är så liten, förutom till storleken, men hjälp hon fyller snart 4 år. I vilket fall som helst så har hon och jag kommit med i SBKs satsning inom lydnad talangtruppen.
Så grymt roligt. Vi hade vårat första läger förra veckan.
Lång väg att åka, hela vägen till Halmstad, laddad till tänderna, 12 stycken förväntansfulla tjejer.
När vi hade samling på fredag kvällen så var hundarna kvar i stugorna och när jag kom tillbaka var Ruth lite dämpad, men vi var alla trötta efter en lång dag, så vi gick helt sonika och la oss. På lördagen var hon ännu mer låg och när jag skulle lyfta in henne i bilen pep hon till. Då först började min hjärna lägga ihop alla små saker jag noterat sedan fredag kvällen. Dessutom hade min lilla glada röda räv svansen mellan benen.. :(

När vi kom fram till hallen tog jag in henne och tittade på henne mer ordentligt, hon var helt klart smärtpåverkad, det verkade komma från ryggen. Tyvärr har hon en skada sedan yngre år och jag blev ganska kall när jag insåg att hon kan ha slagit upp den igen. Sån tur jag har med mina underbara vänner på hemmaplan som dessutom är veterinärer, den ena neurolog den andra ortoped.
Efter att ha pratat med dem båda bestämde vi att jag skulle låta bli att träna Ruth och stanna kvar i Halmstad. 
Under eftermiddagen blev hon succesivt mindre påverkad och rörde sig lite mer avslappnat, det fortsatte även så under söndagen, men tyvärr fick vi avstå träning hela helgen. 

På måndagen åkte vi till vår sjukgymnast, vad gjorde vi utan henne, efter en genomgång hittade hon samma reaktioner som jag gjort undet lördagen, ömhet i rygg och säte, så vi är nu ordinerade vila. Hon har under veckan som gått blivit piggare och rör sig mer som hon brukar och svansen är mer där den brukar, men jag ser på henne att inte riktigt är helt sig själv än.

Jag är så glad att jag känner mina hundar så väl och att jag har underbara vänner runt omkring mig. Vilka toppen tjejer i talang, som alla visade stöd, som man verkligen vill ha i en sådan situation.
Nu är det aktiv vila 1 vecka till och lite laser behandling under kommande vecka.

Siri fick hänga med på lägret, tur att hon älskar sin bil. De är så goa de där två.
Har lite svårt att falla i ro med tanken att Siri och jag troligen aldrig kommer att tävla igen, en stor sorg, men jag är glad att hon är så pigg som hon är, min 9-åriga prinsessa <3

Läs hela inlägget »
Rut
Rut

Så har ytterligare ett år gått till ända. Ett år som det hänt mycket roliga saker och tyvärr även mindre roliga saker. Min spontana tanke överlag för 2016 är ett riktigt skadeår för Siri. Hon har haft uppehåll hela 4 gånger under ett år, en riktig jävla käftsmäll kan man väl fint säga.
Det började med en stukad tå, som avlöstes med en sträckning i bogen som följdes av en stukad handled och nu för dryga 1 1/2 månad sen en skadad tå. Jag vet få människor som är så extremt noggrann med fysträning som jag själv. Då hoppas man någonstans att man ska vara lite förskonad. Men det finns inget annat sätt än att ta sig igenom det, efter att man har varit både arg och ledsen ett tag.. 

Men nu försöker vi se framåt, igen ;)

Sammanfattar vårt 2016:

I januari var vi fullt upp med att rehabilitera Siri för hennes tå, vi körde laser, massage, träning med viktmanchetter och regelbundna koller hos vår alldeles egna underbara sjukgymnast Charlotte Orrfors på Animalen. Rut hade sitt första löp och blev inte mer mogen för det, hon drogs förmodligen igång av Siri som också löpte då.

Under februari bytte vi till simning för Siri, det kan vara en fördel att börja rehabba en skadad tå med vattentreadmill då simning kan vara lite för provocerande på en tåled, särskilt om hunden (läs Siri) är en intensiv simmare. Vi fick så smått börja träna lite försiktigt och jag tog lite privat lektioner med Emma  för att få hjälp med Siris friafölj.. Jag och Rut började en tävlingslydnadskurs för Emma Willblad, Vi fick börja känna varandra på pulsen på riktigt.

Mars avlöpte ganska lika som februari. Vi åkte till Vadstena för att starta lk 3, en tidig morgon med en bit att åka, men med en bra plan, Siri var het som en glödande sol. Jag gick in på plan, TL kommenderade -framåt marsch, jag hade bestämt att om hon skjuter iväg som en kanon så kommer hon inte få gå framåt, precis som vi gör på träning. Vilket hon gjorde jag valde då att göra precis som på träning och sedan bryta. Tanken from nu var att hon inte skulle "komma undan" bara för att det var tävling, samma kriterier som på träning. Jag åkte hem toknöjd med den information jag gett min hund. Några frågade varför jag valde att göra så, lite krångligt att dra hela vår resa för en totalt främling som inte alls vet våra svårigheter. Så jag svarade för att det var det som behövdes ;)

I april började jag så smått låta Rut gå i vattentreadmill, hon tog det hela med ro och anpassade sig till mitt nya påhitt väldigt bra. Vi ökade på Siris fysträning med cykling. Vi till Söderköping för att starta lk 3, för första gången sedan jag började tävla Siri var planen lite annorlunda än tidigare. Jag skulle sitta i förarsätet inte hon, jag valde att hoppa över friaföljet och sättande under gång gick direkt på inkallningen. Siri var laddad som en tok och jag kunde tyvärr inte riktigt kontrollera mina nerver, hon sprang utan någon tanke på att stanna. Jag bröt momentet och gick ur position, vill få henne att förstå att det är samma regler på tävling som på träning och jag skulle aldrig godkänna detta på träning då inte heller på tävling. Upplägget på tävlingen var att den var i två ringar så efter inkallningen fick vi gå till paus rutan och vänta. I nästa ring var det rutan som hon gjorde ok men med ett struligt avslut. Hopp apport och metall började hon samla ihop sig lite, jag tog till en lite mer attityd av "skärp till dig" med lite inslag av för mycket irritation.. (nåt att jobba på. Vittringen fick vi lite tugg på, fjärren var inge vidare. Tävlingen gav bra med information. Mycket kommer fram på tävling som ej alltid kommer fram på träning..

En underbar fm i maj var jag ute och gick med båda hundarna lösa och vi njöt i fulla drag, jag minns att jag tänkte äntligen!! Några timmar senare åkte jag till jobbet och när det var dax att rasta hundarna ville inte Siri stöjda på sitt ena framben, det var ett hårt slag i magen och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Först trodde vi att ligament var av, men när vi sedan kunde konstatera att det "bara" var en kraftig stukning blev jag väldigt lättad. Men bara att börja om med rehab och Siri fick gå med en ortos (ett typ av benskydd). Luften går liksom ur en när det ena efter det andra händer. Jag är så som person att det är "nu kör vi" eller "nu skiter jag i detta". Det är svårt att hitta tillbaka till lusten och glädjen. Som tur var gick jag en kurs med Rut och det höll iallafall oss igång. Rut fyllde också 1 år.

I juni gick jag del 2 i min PT utbildning, det var långa tuffa dagar men super kul! Vi kunde sedan komma igång med att vattenträna hundarna utomhus. Rut och jag gick en fritt följ kurs för Emma W. Nu i efterhand inser jag vilken tur det var att vi hade den inplanerad..

I juli var det mest jobb, tyvärr inte mycket ledighet denna sommar. Vi tog en sväng upp till Norrtälje för att titta på lydnads SM och hejja fram våra träningskompisar tillika Siris kullsyster Jade med matte Sandra, men även tränare Niina med Xuper och Heléne med Tarzan. Det var varma dagar men vi fann bra platser på läktaren.

Under augusti började Siri komma igång igen med träningen vi började med rally då den inte är riktigt lika belastande med snabba starter och stop.  Vi åt kräftor i stora lass, mumma så gott det är!
I slutet på augusti debuterade vi Avancerad klass i Eskilstuna. Det var dubbla klasser och fm banan var skit svår och till mitt stora förtret startade vi först. Vi fick två godkända rundor och jag lyckades kontrollera mina nerver bättre under dagen, den stora föredeln med rally att man får två chanser. Helgen efter hade vi också tävling planerad men jag blev sjuk, men jag hade bestämt mig för att åka så jag gjorde det. Vi fick även här två godkända rundor och när fm var klar och jag visste att vi var uppflyttade till Mästarklass, gick jag in med en helt annan attityd, det visade sig ge ett bra resultat och gav mig bra lärdom och tankar inför framtiden. Jag och Sandra åkte upp en sväng till Alunda med alla fyra hundarna och tränade en heldag för Kenth Svartberg. Jag har gått en kurs för honom med Siri för något år sen och jag gillar honom då han är så lugn och ser verkligen helheten. Man blir lugn med honom som coach.

I slutet av september debuterade vi mästarklass i Vadstena, vissa skyltar var inte helt klara men jag valde ändå att starta, dubbla klasser även denna dag. Fm banan visade sig innehålla de två skyltar som inte var riktig klara på slutet så jag valde en skylt där jag skulle belöna. Jag fick även här frågan om varför jag valde att bryta när det såg så bra ut. Jag valde att svara -vad bra att jag belönade om det såg bra ut-.  

En parentes, jag gick en kurs för Mona Kjernholm en gång och hon skapade verkligen en förståelse och respekt hos mig för andras träning och deras egna resa till där de är i dag. Fler skulle ha nytta av att tänka på det. Frågar du någon baserat på din egen resa med din hund eller frågar du för att du kanske kan ta lärdom av någon annan, när du råder någon annan om deras träning gör du det för att lyfta dig själv eller gör du det för att du vill lyfta din träningskamrat..

I alla fall vi åkte hem med en go känsla och ett godkänt resultat i mästarklass där vi också blev domarens val. Men det kom också fram en tjej till mig, som var skrivare på fm bana, där jag valde att diska oss, och var otroligt generös med ord om vår prestation. Vilken människa inte vanligt att det sker på tävlingar. 
Vi tog även upp träning för Heléne Lindström igen och jag var där och körde båda hundarna.


Helgen efter, i oktober, åkte vi till Uppsala och startade dubbla klasser, jag var ganska trött och smått förvirrad, jag gick till felbanvandring och hade pluggat på em banan, inte de bästa förutsättningar för mig då jag är väldigt dålig att kontrollera sådan typ av stress. Dessutom låg fm och em banan nära varandra så ingång, utgång samt honnören låg väldigt nära varandra vilket innebar stor störning för många inkl mig. På något sätt lyckades vi få en godkänd runda på fm, medan em sket sig kan man lätt säga.. Helgen efter åkte vi till Eskilstuna för att starta dubbla klasser, det var runt 400 starter totalt, då de körde alla klasser. Jag hade bestämt att jag ville försöka få Mästarklass titeln innan årets slut. Efter årsskiftet skulle den försvinna. Vi fick två godkända rundor och åkte därifrån med Mästarklass titeln. 

I november var planen att starta lydnad igen och vi anmälde oss till två tävlingar samma helg, den ena blev inställd pga all snö som bara välde in över Stockholm dagen efter vaknade jag magsjuk.. Lydnaden ville helt enkelt inte vad vi ville :)
Mot slutet av månaden upptäckte jag att Siri gick lite struttigt och smällen kom igen en skadade tå (sån tur var inte samma tå som innan)
Snacka om att jobba i motvind. Vi gjorde även Ruts hd/ad röntgen och det visade sig att hon har C höfter, vissa hundar lever ett helt liv utan att det märks. Jag anser att om man ska tävla och träna så är det av största vikt att se till att hundens kropp har förutsättningar att klara det. Efter ett besök hos Charlotte Orrfors visade det sig att hon hade 2,5 cm mindre muskelmassa på sitt ena bakben. Alltså ett tecken på någon form av avlastning. Rehab påbörjad, vi kunde i övrigt fortsätta som vanligt. Men vi det är laget var jag som en urvriden trasa i energi nivå.

December var mest oro över båda hundarna. Över nyår visade det sig att min katt, Trubbel, råkat ut för någon form av trauma. Han kom in en kväll och var smärtpåverkad i höger öra och kunde inte blinka med höger öga, han hade också 40 graders feber. Han mår i skrivandets stund bättre men vi vet fortfarande inte vad som hänt. Han kan tyvärr inte gå ut då han inte kan skydda sitt öga och han behöver droppas var 4e timme dygnet runt, vilket innebär att han får åka med till jobbet varje dag. Som en person sa -jaha så du är småbarns förälder-.

Men nu är det nya tag inför ett nytt år med nya möjligheter och vi har i alla fall gjort vår skadekvot.

Nu kör vi för fan ;)

Siri
Siri
Läs hela inlägget »

Detta är inte på nåt sätt aktuellt, men vill gärna dela med mig av detta vackra videoklipp av en hund som förändrade mitt liv och puttade mig i rätt riktning, min första hund Keiko, för alltid älskad för evigt saknad <3

Läs hela inlägget »

Jag har funderat fram och tillbaka på att lägga ner bloggandet här, då jag har så lite tid att skriva så ofta som jag skulle vilja, i mångt och mycket handlar det om vad jag prioriterar. Och jag väljer helt enkelt att lägga min tid på annat. 
Därför byter jag namn från "blogg" till "aktuellt" i stället, en blogg tycker jag man skriver i några gånger/vecka. Under en flik aktuellt står helt enkelt vad som är aktuellt, vilket känns mer passande.

Som vanligt är det full rulle med jobb och hundträning och lite andra saker, mindre värda att nämna här. Siri är helt igång igen vilket känns super kul! Vi var hos Niina för någon månad sedan och fick mycket bra hjälp. Så har vi börjat simma igen och hennes kropp mår verkligen bra av simträningen. 
Rut (ja jag är ju där också) går nu en tävlingslydnadskurs för Emma Willblad, och vi är igång och pillar på olika delar, hon gillar att träna vilket känns jätte roligt. Emma har mycket bra tankar och ideér sen har hon alltid nära till skratt, det gillar vi. 
Jag hoppas denna kurs kommer att ha en fortsättningsdel, nu är det bara två tillfällen kvar sedan är den slut, känns lite tråkigt. Men den som väntar på nåt gott!

I helgen blir det tråkigt nog jobb, men lydnadsträning ska vi hinna med också.
Längtar enormt mycket efter våren just nu, medan jag sitter här och skriver smattrar regnet mot taket, vilket på ett sätt är bra för då försvinner snön, men det blir också väldigt skitigt, nåväl vi går mot ljusare tider iaf.

Ha de fint!

-save the dog-

Läs hela inlägget »

Nåväl det här med att gå promenader med en valp var det..
Finns det något rätt eller fel, eller finns det "bara" olika åsikter, erfarenheter, tankar, funderingar och kunskaper.

Detta blogg inlägg är mina tankar, funderingar och erfarenheter.
Jag har nu min tredje hund, alla tre har jag haft sedan valpålder. Keiko var tre månader, när han kom, Siri och Rut var 8 veckor.

När jag fick Keiko var mitt hundtänkt blankt som en oskriven bok och det kan jag sakna i bland. Jag minns att jag hade honom jämnt lös, i princip. Vi gick mycket promender och långa. Med långa promenader menar jag runt 5 km och uppåt. Keiko var född i februari och kom hem till oss i maj, underbar vår som nybliven hundägare.
Keiko opererades som 1,5 åring för dubbbelsidig osteochondros i boglederna. Läs denna text skriven av en av Sveriges mest framstående kirurger vet Lennart Sjöström. 
Numera pratar man att dessa skador ligger genetiskt hos hunden, läs mer i texten. Men jag trodde mitt fel, för mycket promenader. Detta var denna händelse som fick mig att bli nyfiken på möjligheterna att jobba med rehab inom veterinär medicin.
Vad jag vet hade ingen av hans syskon detta problem. Men med tanke på att hans mamma fick två kullar efter varandra med 8-9 valpar i varje vore det omöjligt att veta. Keiko var också blandras och alla syskon finns inte reggade på SKK.

När Siri kom var vi ute en hel del men vi gick inte promenader, hon var med ut i närområden där jag bodde då, i långlina. Jag minns inte exakt när jag började gå promenader med henne men jag vet att jag ökade på dem vartefter hon blev äldre och ffa efter att hon hade passerat 6-7 månaders ålder. Siri är född i december, en av de mest snörikaste vintrarna jag upplevt som vuxen och skitkallt. Siri röntgades som 1,5 åring med A höfter och ua på armbågarna. När det gäller Siri har hon två syskon som bor i Norge så deras höft och armbågsledstatus finns ej på SKK, några verkar inte vara röntgade, en har C höfter och en tvåa på armbågarna, en har B höfter och en etta på armbågarna och en som har A höfter och ua på armbågarna.

När Rut kom så bodde jag väldigt annorlunda mot tidigare. Ett hus på landet, med en stor tomt och en skog bakom staketet. Den första en och en halv veckan med Rut var vi bara hemma på tomten och det var fokus på att hon skulle få landa hos oss efter att ha skiljts från sin mamma, syskon och den enda värld hon kände till.
Efter det tog jag med henne upp i skogen, lös. Några minuters promenad upp i skogen finns ett stort kalhygge, i min värld, en enorm lekplats för en hund. Dit gick vi några ggr/dag och jag satt still och bytte plats när jag kände för det. I början kunde hon trilla omkull när hon försökte sig på att gå över grenar och sly som låg där. Ganska snabbt blev hon en fena på att hitta balansen och parera med sin kropp. 

Jag hade också den stora fördelen att min vän Maria hade skaffat en golden valp, som är ca 2 månader äldre än Rut, vi bor långt ifrån varandra men jobbar på samma ställe så ofta på jobbet fick tjejerna leka. Det var verkligen valpboom på jobbet i våras och somras, så lekkompisar fanns det gott om. Även på jobbet hade jag en plats där jag rastade hundarna, dvs jag gick ingen promenad utan vi bara var i skogen. Så småningom började vi gå lite kortare promenader, detta när Rut även vant sig vid att vara på jobbet och allt vad det innebar. Då gick jag en 15-20 promenad med båda för att sedan lämna Rut på jobbet och ta ytterligare en sväng med Siri. Men detta bara på jobbet.

Nu är Rut snart 9 månader och vi har börjat gå flera promenader/dag, de ligger allt mellan 15-30 min/promenad. Vi kan också bara gå upp till vårt kalhygge och så får hundarna bara vara och roa sig själva. Jag tycker det är bra att/om de kan det. För mig handlar det också om att även lära Rut att gå med i koppel, både med Siri och att inte dra i kopplet, möta andra hundar, bilar och allt annat som kan ske på en promenad i stora världen. Jag jobbade tidigt att lära henne att gå i koppel så hon är duktig på det, men klart att det finns stunder där hon kan försöka dra. Vi koppletränade helt enkelt hemma, där inga störningar fanns utan bara möjligheter att lyckas.
Jag har vid tillfällen hört hundägare säga att, -hunden måste få se något annat, än hemmet-. För mig är det ett mänskligt behov, inte ett behov hunden har. Jag tror mer hunden har behov av en trygghet och det är vårt jobb att ge vår hund det. Därför börjar jag med att bygga en relation med min valp innan jag prioriterar promenader. 
Sedan anser jag inte att en valp/unghund har samma behov att motion som en vuxen hund.
En valp/unghund har fullt sjå med annat, som att växa, mogna, lära sig livets regler. 

Alla har inte fördelen att bo så som vi gör, med en tomt på 2000 kvm och skogen runt hörnet. Jag har inte alltid själv haft det. Men nu när jag har det utnyttjar jag det så mycket jag kan. Rut har alltid fått vara ute på tomten om hon själv vill det. I somras stod dörren öppen dagtid. Rut älskar att vara ute, vad hon gör exakt varje stund vet jag faktiskt inte, men jag vet att hon samlar pinnar, kan ligga och gnaga på dem och så verkar den där lilla gyttje pölen under huset vara ett härligt tillhåll. Ute på tomten kan hon själv välja hur och vad hon vill göra. Nu vintertid så föredrar Siri att vara inne, garvar då jag minns henne som valp/unghund, helt galen och totalt vild. Nu när det är varmare ute föredrar hon att ligga ute på trappan och hålla span, gullrumpa. I skrivandets stund ligger hon vid mina fötter och Rut är ute och gnager på en gren.

Summa sumarum jag anser inte att en valp/unghund ska/behöver gå promenader, vara ute, ja jisses men låt den få hitta sin plats i världen och se till att hjälpa den att göra detta.

Jag längtar tills den dagen jag kan ta med båda två på de långpromenader jag går, nu endast med Siri. Siri började löpa för ca 2,5 vecka sedan och drog med sig Rut som nu har sitt livs första löp, dvs en tonåring fullt med tankar och funderingar, jag låter henne få ha det och finnas där som den flockledare jag ska vara. 

Detta blogginlägg är delvis baserat på min kunskap inom Amichien Bonding och vad jag anser vara sunt för en växande hund. En växande individ bör få röra sig absolut inte bäras överallt. Det är också ett fenomen som det pratas mycket om, bla att storvuxna hundar ska bäras i trappor. 

Detta är ett ämne som det kan skrivas om i det oändliga och jag hoppas återkomma till det igen.
Glöm bara inte att motionera hunden inte alltid sker via en promenad ;)

Tills dess..

-save the dog-
 

Läs hela inlägget »

Nu har Siri fått vara lös på promenaderna, till en början korta stunder, sedan successivt längre och längre. I dag var vi uppe i skogen med båda hundarna en sväng, men än vågar jag inte ha dem båda lösa i hop. De är som två ystra kalvar som just släppts på grönbete ihop :) Sedan var jag hem och lämnade Rut och gick väl en runda på 7 km med Siri, hon var lös större delen av tiden. Underbart lycklig, likaså jag. Det finns otroligt mycket promenad möjligheter här hemma, med hela Tyresta Naturreservat. Denna runda vi gick i dag har vi gått några gånger. Det är en bredare ridväg genom skogen så risken är stor att man möter både hästar och andra hundägare. Men i dag mötte vi bara en häst, som visade sig bli led av min jobbarkompis Malin som inte bor så långt från mig. Malin har visat mig på kartan på jobbet om just denna väg. Sen finns det stigar som går in i naturreservatet, med appen Runkeeper hittar man lätt hem, bara man har mottagning så. Längtar tills jag kan ta båda tjejerna med. Slipar på ett blogginlägg om motion av valp/unghund. Lika många hundägare som det finns finns det åsikter hur man bör motionera sin valp/unghund. Det inlägget kommer framöver.

Vilket fall som helst nu när Siri funkar lös på promenaderna så vågar jag äntligen börja träna henne igen, som jag längtar! Jag gillar att träna ute, även om det är, i alla fall denna årstid, varmare att träna inomhus. Men kan jag vara ute är jag hellre det. Detta till trots har jag bokat upp lite inomhusträning med kompisar. 
Efter att ha planerat om både träningar och tävlingar i två omgångar hoppas jag nu att den nya preliminära planen håller.
Rut och jag börjar snart en kurs igen med inriktning på tävlingslydnad. Jag och en kompis har även en dag bokad hos Niina snart. Tänkte köra Rut lite där också, än så länge är hon lite av ett oskrivet blad och det känns så kul att börja smyga igång henne. 
Hoppas bli lite filmad så jag kan lägga upp det här i bloggen. 
Jag tror inte Rut är renrasig golden jag tror hon har en smula känguru i sig och NOLL känsla för personligt space *garvar*.
Vi har fått nya grannar i form av får, Siri skällde en hel del på dem i början för de står där och bara glor, Rut hon sitter där och tittar på dem, hon kan även sitta ute och titta på allt annat som rör sig runt på hästgården, en riktigt filosof. Hon kämpar förtvivlat att göra vår katt Trubbel till sin bästis och när han leker (läs slår med tassarna, om än på ett lekfullt sätt) med henne blir hon alldeles exalterad.

-save the dog-

 

Läs hela inlägget »

I oktober 2014 skrev jag ett inlägg här på bloggen om ett forskningsprojekt som en kollega till mig gjorde, nu finns studien publicerad, klicka dig vidare här>

Läs hela inlägget »