Judging a person does not define who they are.

It defines who you are.

-Unknown-

Rut
Rut

Så har ytterligare ett år gått till ända. Ett år som det hänt mycket roliga saker och tyvärr även mindre roliga saker. Min spontana tanke överlag för 2016 är ett riktigt skadeår för Siri. Hon har haft uppehåll hela 4 gånger under ett år, en riktig jävla käftsmäll kan man väl fint säga.
Det började med en stukad tå, som avlöstes med en sträckning i bogen som följdes av en stukad handled och nu för dryga 1 1/2 månad sen en skadad tå. Jag vet få människor som är så extremt noggrann med fysträning som jag själv. Då hoppas man någonstans att man ska vara lite förskonad. Men det finns inget annat sätt än att ta sig igenom det, efter att man har varit både arg och ledsen ett tag.. 

Men nu försöker vi se framåt, igen ;)

Sammanfattar vårt 2016:

I januari var vi fullt upp med att rehabilitera Siri för hennes tå, vi körde laser, massage, träning med viktmanchetter och regelbundna koller hos vår alldeles egna underbara sjukgymnast Charlotte Orrfors på Animalen. Rut hade sitt första löp och blev inte mer mogen för det, hon drogs förmodligen igång av Siri som också löpte då.

Under februari bytte vi till simning för Siri, det kan vara en fördel att börja rehabba en skadad tå med vattentreadmill då simning kan vara lite för provocerande på en tåled, särskilt om hunden (läs Siri) är en intensiv simmare. Vi fick så smått börja träna lite försiktigt och jag tog lite privat lektioner med Emma  för att få hjälp med Siris friafölj.. Jag och Rut började en tävlingslydnadskurs för Emma Willblad, Vi fick börja känna varandra på pulsen på riktigt.

Mars avlöpte ganska lika som februari. Vi åkte till Vadstena för att starta lk 3, en tidig morgon med en bit att åka, men med en bra plan, Siri var het som en glödande sol. Jag gick in på plan, TL kommenderade -framåt marsch, jag hade bestämt att om hon skjuter iväg som en kanon så kommer hon inte få gå framåt, precis som vi gör på träning. Vilket hon gjorde jag valde då att göra precis som på träning och sedan bryta. Tanken from nu var att hon inte skulle "komma undan" bara för att det var tävling, samma kriterier som på träning. Jag åkte hem toknöjd med den information jag gett min hund. Några frågade varför jag valde att göra så, lite krångligt att dra hela vår resa för en totalt främling som inte alls vet våra svårigheter. Så jag svarade för att det var det som behövdes ;)

I april började jag så smått låta Rut gå i vattentreadmill, hon tog det hela med ro och anpassade sig till mitt nya påhitt väldigt bra. Vi ökade på Siris fysträning med cykling. Vi till Söderköping för att starta lk 3, för första gången sedan jag började tävla Siri var planen lite annorlunda än tidigare. Jag skulle sitta i förarsätet inte hon, jag valde att hoppa över friaföljet och sättande under gång gick direkt på inkallningen. Siri var laddad som en tok och jag kunde tyvärr inte riktigt kontrollera mina nerver, hon sprang utan någon tanke på att stanna. Jag bröt momentet och gick ur position, vill få henne att förstå att det är samma regler på tävling som på träning och jag skulle aldrig godkänna detta på träning då inte heller på tävling. Upplägget på tävlingen var att den var i två ringar så efter inkallningen fick vi gå till paus rutan och vänta. I nästa ring var det rutan som hon gjorde ok men med ett struligt avslut. Hopp apport och metall började hon samla ihop sig lite, jag tog till en lite mer attityd av "skärp till dig" med lite inslag av för mycket irritation.. (nåt att jobba på. Vittringen fick vi lite tugg på, fjärren var inge vidare. Tävlingen gav bra med information. Mycket kommer fram på tävling som ej alltid kommer fram på träning..

En underbar fm i maj var jag ute och gick med båda hundarna lösa och vi njöt i fulla drag, jag minns att jag tänkte äntligen!! Några timmar senare åkte jag till jobbet och när det var dax att rasta hundarna ville inte Siri stöjda på sitt ena framben, det var ett hårt slag i magen och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Först trodde vi att ligament var av, men när vi sedan kunde konstatera att det "bara" var en kraftig stukning blev jag väldigt lättad. Men bara att börja om med rehab och Siri fick gå med en ortos (ett typ av benskydd). Luften går liksom ur en när det ena efter det andra händer. Jag är så som person att det är "nu kör vi" eller "nu skiter jag i detta". Det är svårt att hitta tillbaka till lusten och glädjen. Som tur var gick jag en kurs med Rut och det höll iallafall oss igång. Rut fyllde också 1 år.

I juni gick jag del 2 i min PT utbildning, det var långa tuffa dagar men super kul! Vi kunde sedan komma igång med att vattenträna hundarna utomhus. Rut och jag gick en fritt följ kurs för Emma W. Nu i efterhand inser jag vilken tur det var att vi hade den inplanerad..

I juli var det mest jobb, tyvärr inte mycket ledighet denna sommar. Vi tog en sväng upp till Norrtälje för att titta på lydnads SM och hejja fram våra träningskompisar tillika Siris kullsyster Jade med matte Sandra, men även tränare Niina med Xuper och Heléne med Tarzan. Det var varma dagar men vi fann bra platser på läktaren.

Under augusti började Siri komma igång igen med träningen vi började med rally då den inte är riktigt lika belastande med snabba starter och stop.  Vi åt kräftor i stora lass, mumma så gott det är!
I slutet på augusti debuterade vi Avancerad klass i Eskilstuna. Det var dubbla klasser och fm banan var skit svår och till mitt stora förtret startade vi först. Vi fick två godkända rundor och jag lyckades kontrollera mina nerver bättre under dagen, den stora föredeln med rally att man får två chanser. Helgen efter hade vi också tävling planerad men jag blev sjuk, men jag hade bestämt mig för att åka så jag gjorde det. Vi fick även här två godkända rundor och när fm var klar och jag visste att vi var uppflyttade till Mästarklass, gick jag in med en helt annan attityd, det visade sig ge ett bra resultat och gav mig bra lärdom och tankar inför framtiden. Jag och Sandra åkte upp en sväng till Alunda med alla fyra hundarna och tränade en heldag för Kenth Svartberg. Jag har gått en kurs för honom med Siri för något år sen och jag gillar honom då han är så lugn och ser verkligen helheten. Man blir lugn med honom som coach.

I slutet av september debuterade vi mästarklass i Vadstena, vissa skyltar var inte helt klara men jag valde ändå att starta, dubbla klasser även denna dag. Fm banan visade sig innehålla de två skyltar som inte var riktig klara på slutet så jag valde en skylt där jag skulle belöna. Jag fick även här frågan om varför jag valde att bryta när det såg så bra ut. Jag valde att svara -vad bra att jag belönade om det såg bra ut-.  

En parentes, jag gick en kurs för Mona Kjernholm en gång och hon skapade verkligen en förståelse och respekt hos mig för andras träning och deras egna resa till där de är i dag. Fler skulle ha nytta av att tänka på det. Frågar du någon baserat på din egen resa med din hund eller frågar du för att du kanske kan ta lärdom av någon annan, när du råder någon annan om deras träning gör du det för att lyfta dig själv eller gör du det för att du vill lyfta din träningskamrat..

I alla fall vi åkte hem med en go känsla och ett godkänt resultat i mästarklass där vi också blev domarens val. Men det kom också fram en tjej till mig, som var skrivare på fm bana, där jag valde att diska oss, och var otroligt generös med ord om vår prestation. Vilken människa inte vanligt att det sker på tävlingar. 
Vi tog även upp träning för Heléne Lindström igen och jag var där och körde båda hundarna.


Helgen efter, i oktober, åkte vi till Uppsala och startade dubbla klasser, jag var ganska trött och smått förvirrad, jag gick till felbanvandring och hade pluggat på em banan, inte de bästa förutsättningar för mig då jag är väldigt dålig att kontrollera sådan typ av stress. Dessutom låg fm och em banan nära varandra så ingång, utgång samt honnören låg väldigt nära varandra vilket innebar stor störning för många inkl mig. På något sätt lyckades vi få en godkänd runda på fm, medan em sket sig kan man lätt säga.. Helgen efter åkte vi till Eskilstuna för att starta dubbla klasser, det var runt 400 starter totalt, då de körde alla klasser. Jag hade bestämt att jag ville försöka få Mästarklass titeln innan årets slut. Efter årsskiftet skulle den försvinna. Vi fick två godkända rundor och åkte därifrån med Mästarklass titeln. 

I november var planen att starta lydnad igen och vi anmälde oss till två tävlingar samma helg, den ena blev inställd pga all snö som bara välde in över Stockholm dagen efter vaknade jag magsjuk.. Lydnaden ville helt enkelt inte vad vi ville :)
Mot slutet av månaden upptäckte jag att Siri gick lite struttigt och smällen kom igen en skadade tå (sån tur var inte samma tå som innan)
Snacka om att jobba i motvind. Vi gjorde även Ruts hd/ad röntgen och det visade sig att hon har C höfter, vissa hundar lever ett helt liv utan att det märks. Jag anser att om man ska tävla och träna så är det av största vikt att se till att hundens kropp har förutsättningar att klara det. Efter ett besök hos Charlotte Orrfors visade det sig att hon hade 2,5 cm mindre muskelmassa på sitt ena bakben. Alltså ett tecken på någon form av avlastning. Rehab påbörjad, vi kunde i övrigt fortsätta som vanligt. Men vi det är laget var jag som en urvriden trasa i energi nivå.

December var mest oro över båda hundarna. Över nyår visade det sig att min katt, Trubbel, råkat ut för någon form av trauma. Han kom in en kväll och var smärtpåverkad i höger öra och kunde inte blinka med höger öga, han hade också 40 graders feber. Han mår i skrivandets stund bättre men vi vet fortfarande inte vad som hänt. Han kan tyvärr inte gå ut då han inte kan skydda sitt öga och han behöver droppas var 4e timme dygnet runt, vilket innebär att han får åka med till jobbet varje dag. Som en person sa -jaha så du är småbarns förälder-.

Men nu är det nya tag inför ett nytt år med nya möjligheter och vi har i alla fall gjort vår skadekvot.

Nu kör vi för fan ;)

Siri
Siri
Läs hela inlägget »

Detta är inte på nåt sätt aktuellt, men vill gärna dela med mig av detta vackra videoklipp av en hund som förändrade mitt liv och puttade mig i rätt riktning, min första hund Keiko, för alltid älskad för evigt saknad <3

Läs hela inlägget »

Jag har funderat fram och tillbaka på att lägga ner bloggandet här, då jag har så lite tid att skriva så ofta som jag skulle vilja, i mångt och mycket handlar det om vad jag prioriterar. Och jag väljer helt enkelt att lägga min tid på annat. 
Därför byter jag namn från "blogg" till "aktuellt" i stället, en blogg tycker jag man skriver i några gånger/vecka. Under en flik aktuellt står helt enkelt vad som är aktuellt, vilket känns mer passande.

Som vanligt är det full rulle med jobb och hundträning och lite andra saker, mindre värda att nämna här. Siri är helt igång igen vilket känns super kul! Vi var hos Niina för någon månad sedan och fick mycket bra hjälp. Så har vi börjat simma igen och hennes kropp mår verkligen bra av simträningen. 
Rut (ja jag är ju där också) går nu en tävlingslydnadskurs för Emma Willblad, och vi är igång och pillar på olika delar, hon gillar att träna vilket känns jätte roligt. Emma har mycket bra tankar och ideér sen har hon alltid nära till skratt, det gillar vi. 
Jag hoppas denna kurs kommer att ha en fortsättningsdel, nu är det bara två tillfällen kvar sedan är den slut, känns lite tråkigt. Men den som väntar på nåt gott!

I helgen blir det tråkigt nog jobb, men lydnadsträning ska vi hinna med också.
Längtar enormt mycket efter våren just nu, medan jag sitter här och skriver smattrar regnet mot taket, vilket på ett sätt är bra för då försvinner snön, men det blir också väldigt skitigt, nåväl vi går mot ljusare tider iaf.

Ha de fint!

-save the dog-

Läs hela inlägget »

Nåväl det här med att gå promenader med en valp var det..
Finns det något rätt eller fel, eller finns det "bara" olika åsikter, erfarenheter, tankar, funderingar och kunskaper.

Detta blogg inlägg är mina tankar, funderingar och erfarenheter.
Jag har nu min tredje hund, alla tre har jag haft sedan valpålder. Keiko var tre månader, när han kom, Siri och Rut var 8 veckor.

När jag fick Keiko var mitt hundtänkt blankt som en oskriven bok och det kan jag sakna i bland. Jag minns att jag hade honom jämnt lös, i princip. Vi gick mycket promender och långa. Med långa promenader menar jag runt 5 km och uppåt. Keiko var född i februari och kom hem till oss i maj, underbar vår som nybliven hundägare.
Keiko opererades som 1,5 åring för dubbbelsidig osteochondros i boglederna. Läs denna text skriven av en av Sveriges mest framstående kirurger vet Lennart Sjöström. 
Numera pratar man att dessa skador ligger genetiskt hos hunden, läs mer i texten. Men jag trodde mitt fel, för mycket promenader. Detta var denna händelse som fick mig att bli nyfiken på möjligheterna att jobba med rehab inom veterinär medicin.
Vad jag vet hade ingen av hans syskon detta problem. Men med tanke på att hans mamma fick två kullar efter varandra med 8-9 valpar i varje vore det omöjligt att veta. Keiko var också blandras och alla syskon finns inte reggade på SKK.

När Siri kom var vi ute en hel del men vi gick inte promenader, hon var med ut i närområden där jag bodde då, i långlina. Jag minns inte exakt när jag började gå promenader med henne men jag vet att jag ökade på dem vartefter hon blev äldre och ffa efter att hon hade passerat 6-7 månaders ålder. Siri är född i december, en av de mest snörikaste vintrarna jag upplevt som vuxen och skitkallt. Siri röntgades som 1,5 åring med A höfter och ua på armbågarna. När det gäller Siri har hon två syskon som bor i Norge så deras höft och armbågsledstatus finns ej på SKK, några verkar inte vara röntgade, en har C höfter och en tvåa på armbågarna, en har B höfter och en etta på armbågarna och en som har A höfter och ua på armbågarna.

När Rut kom så bodde jag väldigt annorlunda mot tidigare. Ett hus på landet, med en stor tomt och en skog bakom staketet. Den första en och en halv veckan med Rut var vi bara hemma på tomten och det var fokus på att hon skulle få landa hos oss efter att ha skiljts från sin mamma, syskon och den enda värld hon kände till.
Efter det tog jag med henne upp i skogen, lös. Några minuters promenad upp i skogen finns ett stort kalhygge, i min värld, en enorm lekplats för en hund. Dit gick vi några ggr/dag och jag satt still och bytte plats när jag kände för det. I början kunde hon trilla omkull när hon försökte sig på att gå över grenar och sly som låg där. Ganska snabbt blev hon en fena på att hitta balansen och parera med sin kropp. 

Jag hade också den stora fördelen att min vän Maria hade skaffat en golden valp, som är ca 2 månader äldre än Rut, vi bor långt ifrån varandra men jobbar på samma ställe så ofta på jobbet fick tjejerna leka. Det var verkligen valpboom på jobbet i våras och somras, så lekkompisar fanns det gott om. Även på jobbet hade jag en plats där jag rastade hundarna, dvs jag gick ingen promenad utan vi bara var i skogen. Så småningom började vi gå lite kortare promenader, detta när Rut även vant sig vid att vara på jobbet och allt vad det innebar. Då gick jag en 15-20 promenad med båda för att sedan lämna Rut på jobbet och ta ytterligare en sväng med Siri. Men detta bara på jobbet.

Nu är Rut snart 9 månader och vi har börjat gå flera promenader/dag, de ligger allt mellan 15-30 min/promenad. Vi kan också bara gå upp till vårt kalhygge och så får hundarna bara vara och roa sig själva. Jag tycker det är bra att/om de kan det. För mig handlar det också om att även lära Rut att gå med i koppel, både med Siri och att inte dra i kopplet, möta andra hundar, bilar och allt annat som kan ske på en promenad i stora världen. Jag jobbade tidigt att lära henne att gå i koppel så hon är duktig på det, men klart att det finns stunder där hon kan försöka dra. Vi koppletränade helt enkelt hemma, där inga störningar fanns utan bara möjligheter att lyckas.
Jag har vid tillfällen hört hundägare säga att, -hunden måste få se något annat, än hemmet-. För mig är det ett mänskligt behov, inte ett behov hunden har. Jag tror mer hunden har behov av en trygghet och det är vårt jobb att ge vår hund det. Därför börjar jag med att bygga en relation med min valp innan jag prioriterar promenader. 
Sedan anser jag inte att en valp/unghund har samma behov att motion som en vuxen hund.
En valp/unghund har fullt sjå med annat, som att växa, mogna, lära sig livets regler. 

Alla har inte fördelen att bo så som vi gör, med en tomt på 2000 kvm och skogen runt hörnet. Jag har inte alltid själv haft det. Men nu när jag har det utnyttjar jag det så mycket jag kan. Rut har alltid fått vara ute på tomten om hon själv vill det. I somras stod dörren öppen dagtid. Rut älskar att vara ute, vad hon gör exakt varje stund vet jag faktiskt inte, men jag vet att hon samlar pinnar, kan ligga och gnaga på dem och så verkar den där lilla gyttje pölen under huset vara ett härligt tillhåll. Ute på tomten kan hon själv välja hur och vad hon vill göra. Nu vintertid så föredrar Siri att vara inne, garvar då jag minns henne som valp/unghund, helt galen och totalt vild. Nu när det är varmare ute föredrar hon att ligga ute på trappan och hålla span, gullrumpa. I skrivandets stund ligger hon vid mina fötter och Rut är ute och gnager på en gren.

Summa sumarum jag anser inte att en valp/unghund ska/behöver gå promenader, vara ute, ja jisses men låt den få hitta sin plats i världen och se till att hjälpa den att göra detta.

Jag längtar tills den dagen jag kan ta med båda två på de långpromenader jag går, nu endast med Siri. Siri började löpa för ca 2,5 vecka sedan och drog med sig Rut som nu har sitt livs första löp, dvs en tonåring fullt med tankar och funderingar, jag låter henne få ha det och finnas där som den flockledare jag ska vara. 

Detta blogginlägg är delvis baserat på min kunskap inom Amichien Bonding och vad jag anser vara sunt för en växande hund. En växande individ bör få röra sig absolut inte bäras överallt. Det är också ett fenomen som det pratas mycket om, bla att storvuxna hundar ska bäras i trappor. 

Detta är ett ämne som det kan skrivas om i det oändliga och jag hoppas återkomma till det igen.
Glöm bara inte att motionera hunden inte alltid sker via en promenad ;)

Tills dess..

-save the dog-
 

Läs hela inlägget »

Nu har Siri fått vara lös på promenaderna, till en början korta stunder, sedan successivt längre och längre. I dag var vi uppe i skogen med båda hundarna en sväng, men än vågar jag inte ha dem båda lösa i hop. De är som två ystra kalvar som just släppts på grönbete ihop :) Sedan var jag hem och lämnade Rut och gick väl en runda på 7 km med Siri, hon var lös större delen av tiden. Underbart lycklig, likaså jag. Det finns otroligt mycket promenad möjligheter här hemma, med hela Tyresta Naturreservat. Denna runda vi gick i dag har vi gått några gånger. Det är en bredare ridväg genom skogen så risken är stor att man möter både hästar och andra hundägare. Men i dag mötte vi bara en häst, som visade sig bli led av min jobbarkompis Malin som inte bor så långt från mig. Malin har visat mig på kartan på jobbet om just denna väg. Sen finns det stigar som går in i naturreservatet, med appen Runkeeper hittar man lätt hem, bara man har mottagning så. Längtar tills jag kan ta båda tjejerna med. Slipar på ett blogginlägg om motion av valp/unghund. Lika många hundägare som det finns finns det åsikter hur man bör motionera sin valp/unghund. Det inlägget kommer framöver.

Vilket fall som helst nu när Siri funkar lös på promenaderna så vågar jag äntligen börja träna henne igen, som jag längtar! Jag gillar att träna ute, även om det är, i alla fall denna årstid, varmare att träna inomhus. Men kan jag vara ute är jag hellre det. Detta till trots har jag bokat upp lite inomhusträning med kompisar. 
Efter att ha planerat om både träningar och tävlingar i två omgångar hoppas jag nu att den nya preliminära planen håller.
Rut och jag börjar snart en kurs igen med inriktning på tävlingslydnad. Jag och en kompis har även en dag bokad hos Niina snart. Tänkte köra Rut lite där också, än så länge är hon lite av ett oskrivet blad och det känns så kul att börja smyga igång henne. 
Hoppas bli lite filmad så jag kan lägga upp det här i bloggen. 
Jag tror inte Rut är renrasig golden jag tror hon har en smula känguru i sig och NOLL känsla för personligt space *garvar*.
Vi har fått nya grannar i form av får, Siri skällde en hel del på dem i början för de står där och bara glor, Rut hon sitter där och tittar på dem, hon kan även sitta ute och titta på allt annat som rör sig runt på hästgården, en riktigt filosof. Hon kämpar förtvivlat att göra vår katt Trubbel till sin bästis och när han leker (läs slår med tassarna, om än på ett lekfullt sätt) med henne blir hon alldeles exalterad.

-save the dog-

 

Läs hela inlägget »

I oktober 2014 skrev jag ett inlägg här på bloggen om ett forskningsprojekt som en kollega till mig gjorde, nu finns studien publicerad, klicka dig vidare här>

Läs hela inlägget »

Mina hundar leker en hel del, nu mest inomhus eftersom Siri skadat sig och jag misstänker att hon gjort det efter deras röj. Samtidigt som jag anser att leken är otroligt viktig och bra men det finns risker för skador om man inte har koll. 

Jag gillar att se komunikationen mellan hundarna när de leker och hur de läser av varandra.
Efter att de hade lekt nu på morgonen och fm så la sig Siri till rätta för att sova lite, men lilla Rut var fortfarande leksugen, se filmen nedan <3
En liten gest eller rörelse som innehåller så mycket information.

I morse på vår morgon promenad gick jag bort mot motionsspåret, jag brukar undvika att gå där, av den anledning jag nu ska berätta. Runt ett hörn kommer en lite svart pudel i 180 knyck, när den ser oss sätter den av i vad som såg ut att vara hoppa på/attackera oss fart. Från husse kom inte ett ljud. Som tur var så var jag beredd och fick snabbt mina hundar bakom mig och satte upp handen och sa med hög och arg röst "försvinn härifrån" medan jag försökte mota bort hunden kom husse springandes och bad så mycket om ursäkt.
Jag skulle själv aldrig ha min hund lös på en sådan plats om jag inte visste att den kom på inkallning till 200%. Men alla är vi olika.

Hunden sprang iaf vidare och husse efter, hunden for upp på vägen, som viserligen inte är så trafikerad, men ändå, vilken bil hinner bromsa nu när det är så halt ute.

Jag blir lika fascinerad varje gång jag upplever nåt liknande, vilket sån tur var inte är så ofta. Hur vågar man släppa hunden lös om man inte vet att den kommer på inkallning i ett motionspår eller andra liknande ställen där det rör sig mycket folk, hundar och nära till trafik. Ffa undrar jag om man som hundägare tänker "hur ser min hund på mig som ledare om den anser att den måste attackera andra hundar", har inte den då lite för mycket ansvar på sina små axlar. Är inte det ägarens jobb? Just saying ;)

-save the dog- 

Läs hela inlägget »

Sparkade i gång januari med en massa jobb och ett bestämt tvång att hitta glädjen i lydnadsträningen igen och viljan att träna, det gick trögt och jag undrade i bland om lydnaden verkligen var min grej. Vardagen varvades mest med jobb och spark i baken ut och träna mänska ;)

Februari gillar jag, det är min födelsemånad, jag var som mest inne på att fixa iordning mitt hem och jag målade möbler och besökte loppisar och mina vänner fick ideligen höra mig prata möbler och komma med åsikter om vilken som var finast. Jag besökte och Ann-Charlotte i Söderköping, som är delägare i kennel vassruggen hos AC fick jag träffa Ruts föräldrar jag gick även en kurs för Ditte Andersson och Heléne Lindström, den var ett kliv utanför min komfortzon, men åh så bra! Jag hade även en date med min vän Marie Söderström som hjälpte mig att lägga upp träningen för min egen löpning.

I mars kom Tony Knight till Sverige och hade kurs, jag var givetvis på plats och jag minns hur jädra kallt det var den helgen, men åh så bra att få andas AB luft igen :)
Jag hann även med en spa dag med min vän Malin och jag blev sjuk redan på kvällen, så bra var det :) Annars var det full rulle :)

I april hängde jag en del på inspirerande föreläsningar bl.a. med Kjell Enhager, woaw vilken kväll! Jag var också en sväng och tränade för Heléne och gick på min första informations träff om SAFEs pt utbildning. Jag kom också igång och började viltspåra med Siri då snön försvann, med championatet som mål. Siri och jag provade för skojs skull på rallylydnad med bästa rally coachen Marie Sjöborg. Jag tänkte det kunde va skoj då jag saknade det ganska mycket. Men vi skulle bara prova lite var tanken..

När sköna maj kom åkte jag och Siri på vår första rally tävling, jag var väldigt nervös minns jag.. Det var dubbla starter i Enköping. Jag kommer ihåg att precis när vi ska gå in på fm så rycker två hundar ihop varav den ena skriker högt, men jag lyckades lägga fokus på oss även om Siri blev lite fundersam. Starten på fm gav oss 81 poäng och godkänt, em gav oss 92 poäng och godkänt. Jag åkte hem överraskande glad. Och med blodad tand :)

I början av juni startade vi dubbla klasser på Värmdö, även där fick vi till två godkända rundor. Jag minns att jag var väldigt oinspirerad att åka och tävla, men det blev bra ändå och Siri fick titeln RLD N. Jag hade även en liten semester vecka vilket var ljuvligt efter ha haft lite av sådant de senaste åren. Jag började också en tävling psykologi kurs för Eva-Marie Wergård, vilket var en riktig lyckoträff och den satt som handen i handsken :)
Det blev också en sväng upp till Sunne för att träffa Ulla, som då hade fått Cobra valpar. Det var en lång väg att åka bara över en dag, men nog så trevligt!

I juli, kom en länge efterlängtad sammanhängande semester för första gången sen jag startade mitt företag. Jag var rätt sliten och hade dessutom hämtat hem Rut och det blev en del jobbiga nätter i början.. Till slut fann vi rutiner och Rut sov igenom en hel natt men vaknade ganska tidigt. I slutet av juli tog vi vår tredje raka 1a i öppen klass viltspår och hade därmed rott hem vårt först championat.

I augusti började jag jobba igen och kände att jag var laddad för att göra det. Siri och jag tävlade rally bla var vi i Tierp där vi hade en kanon runda och domaren lite snöpligt drog 1 poäng, men bedömningssport, samma dag på em diskade vi oss. Men med den fm rundan åkte jag hem nöjd, vi åkte till Södertälje dagen efter för att tävla, varmt var det minns jag och jag var trött. Tufft med dubbla starter två dagar i rad, vi fick med oss ett godkänt resultat och ett icke godkänt. Fm banan var riktigt klurig och väldigt rolig, em banan var lite enklare.

September var vi och tävlade lydnad i Eskilstuna, en bra känsla men poängen räckte inte ända fram (poängmässigt), tanken var att köra dubbla starter även där, men jag ansåg att fm prestation gav information som gjorde att jag strök oss. Med en atombomb (läs Siri) bredvid mig var det som gjorde mig allra gladast att domaren skrev i protokollet, ”lugn förare”. För jag har aldrig tävlat och varit så närvarande och fokuserad på mina uppgifter, jag har bara varit nervös. Men som Niina alltid brukar säga att ”om man fokuserar på sina uppgifter har man inte tid att vara nervös”.
Jag började också första steget på PT utbildningen. Det största tacket till mina vänner Marie och Reene som hjälpte mig med hundarna, utan er hade detta inte varit möjligt. Underbara människor med varma hjärtan, ni är bäst!

I oktober månad blev jag genomförkyld och låg däckad en vecka och drogs sedan länge med snorighet och trötthet. Vi var även iväg och tränade för Niina. Jag skulle även ha tävlat men Siri skadade en tå och var rejält halt, det är då man tackar sin lyckliga stjärna att man har kunskap, resurser och vänner som hjälper till. Även om Siri snabbt slutade halta blev det över en månad utan träning och korta koppel promenader. Och försöka hålla en leklysten 5 månaders valp från stora syster..

I november skrev jag min första PT tenta och iom att Siri inte fick träna så fick jag en del tid att plugga. Jag var iväg till Nacka bk och och lyssnade på Eva-Marie Wergård som höll en föreläsning där och hade även så smått fått börja träna Siri igen. Hon var som ett helt kärnkraftverk, ja både Siri och Eva -Marie. En lugnare hund hade man förmodligen kunna så smått börjat träna tidigare men med en Siri får man ta det lite lugnare.. Jag upptäckte också en gigantisk röd ring på mitt knä som jag funderade över i ca 2 veckor innan en veterinär kollega sa att det såg ut som borrelia. Läkaren sa det samma så en lång kur med antibiotika sattes in. Magen fick betala priset, jädra kåvepenin ;)

December var vi på banan igen och hade kommit tillbaka där vi var i träningen, innan skadan. Så en dag när jag ska gå ut med hundarna ser jag att Siri haltar.. Grämelse, tack vare min underbara vän och kollega Charlotte Orrfors så kände hon på henne bara några dagar senare och Siri ömmade ganska rejält i vänster bog.. Ny vila och ändrade planer gällande tävling och träning. Sån tur var fick vi ändå fortsätta gå långa promenader om än i koppel. I nu läget får vi träna på fjärrdirigering och lite försiktigt fritt följ, grupp momenten går också såklart att göra. Återbesök hos Charlotte nästa vecka, håller alla tummar.

Jul och nyår spenderades genomförkyld men denna gång försvann det snabbt, för att precis innan det försvann helt komma tillbaka i full styrka igen, i skrivandets stund, 4/1 med rinnande näsa och en hosta som underhåller oss alla nattetid.

Nu när jag sitter här och skriver detta och summerar året kan jag inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om 2015.. Men med 2014 och 2013 i minnet, som gick i sorgens tecken, inser jag att det var rätt ok.

Jag har aldrig varit personen som avgett nyårslöften, men jag har haft önskningar, hm..

Men i år har jag bestämt att sätta upp ETT mål, vägen dit innebär en hel massa förändringar, vilka jag inte är helt säkra på en, men de kommer väl efter hand antar jag :) De har redan börjat, förändringarna alltså..

God fortsättning önskar jag, Siri, Rut och vår lilla fluffboll Trubbel måtte detta bli just ditt år!

-save the dog-

Läs hela inlägget »

I min arbetsvardag möter jag en massa olika hundar. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag jobbar på ett djursjukhus, mestadels med rehab.
De hundar jag möter har antingen någon form av skada som de är opererade för eller så behöver de tränas upp för att de tappat muskler pga ålderdom.

Majoriteten av de hundar har en för liten kostym, tyvärr. Vad jag menar med det är att när man tar i och känner i huden är den tight och spänd och på en del vovvar sitter det nästan fast. Att ens försöka få lite hud i näven är omöjligt helt enkelt för att det gör för ont på hunden. Och detta är faktiskt inte så svårt att åtgärda. Jag får ofta frågan hur masserar jag min hund, hur kan jag få min hund att få mindre ont, vad kan jag som hundägare göra? Massor brukar jag svar, allt tänkte jag inte gå in på nu. Men massage kan alla ge, så länge du har två händer. Ofta tror vi att det krävs så mycket av oss, det krävs vad du vill att det ska krävas. Som hundägare tycker jag att det är vår skyldighet att se till att våra hundar är i det skicket att de kan prestera sitt bästa jag (älskar den meningen, lånad av EM Wergård). Det är vår uppgift att fylla på olja, tanka osv, sköta servicen.. Jag tror jag gör mig förstådd. 

Att massera sin hund behöver som sagt inte vara så komplicerat. Hellre lite och ofta än sällan och mycket i alla fall till en början. Nu när Siri har skadat bogen kör jag lite massage varannan dag, ca 10 min på varje sida, och eftersom jag har någorlunda simultankapacitet kan jag kolla på tv samtidigt :)

Siri ligger ner på sidan när jag masserar henne, börja med strykningar, dvs stryk med båda händerna i en pendlande rörelse över ryggens (eller vart man nu vill massera, om du masserar ett ben, börja från tassen och jobba dig uppåt, inte tvärtom) muskulatur, när jag känner att jag har en ökad värme i huden börjar jag försiktigt lyfta huden alt rulla huden (hittade tyvärr ingen bild på det) mellan händerna, nu gillar Siri detta väldigt mycket. En del hundar går det helt enkelt inte att lyfta huden på för att den sitter för tight, då kan man jobba med cirklar, man sprider fingrarna och jobbar med hela fingerytan (mjuka fingrar), inte en spetsig fingertopp, och jobbar i cirklar och på det sättet flytta huden runt. Man kan också lägga på en värmedyna av något slag, för att få upp cirkulationen där man vill massera. Min katt jag hade förut hade ont i ryggen och när jag försökte massera henne bet hon mig lite försiktigt, då funkade en ljummen vetekudde perfekt som uppvärmning, efter att den legat på en stund kunde jag massera henne. Sedan kan man jobba vidare med att försiktigt gå lite djupare i muskulaturen, undvik benstrukturer. Det är svårt att göra fel när du masserar det vi ofta gör fel är att vi är lite för försiktiga. Gör man detta några dagar i veckan, till en början bör man känna en förändring i töjbarheten, dvs huden/bindväven är inte lika tight längre. Sedan kan man successivt prova att fasa ut behandlingen lite mer sällan till kanske 1 gång/månad. För en tid sedan började jag själv gå på massage och jag var tvungen att gå 1 gång/vecka i början, för att få igång effekten, numera går jag 1 gång/månad och jag tror faktiskt att jag skulle kunna gå lite mer sällan, men det är så jädra skönt, det är min stund där kroppen får må bra och inte att förglömma själen.
Och skyll inte på att du inte hinner, för finner jag tid så finner du också tid, det är bara en prioriteringsfråga ;)

Tänk själv att röra sig i en kostym som är för liten, du blir begränsad, skaderisken ökar.
Lite ger så mycket.

-save the dog-

Läs hela inlägget »