Judging a person does not define who they are.

It defines who you are.

-Unknown-

2013 > 05

det vill jag i alla fall tro. Saker kommer till oss när vi är redo. Jag menar inte på ett religiöst sätt utan att det bara är så helt enkelt. Jag brukar dela in mitt liv i olika perioder. En period där jag bodde och växte upp med de kompisar jag hade och vad jag gjorde yrkesmässigt eller om jag pluggade, den delen av mitt liv tillhör den riktigt gamla delen. Inte många av mina nuvarande vänner vet så mycket om den, inte för att jag hållt den hemlig på nåt sätt utan att det har bara blivit så. Sen har vi perioden när jag flyttade runt utomlands och jobbade med allt från hästar i England till inkastare på en restaurang på Rhodos. Sen kommer perioden när jag bodde där jag fortfarande bor, men pluggade och jobbade inom restaurang och hade "bara" mina katter. Det livet känns som om det var igår men det är över 10 år sen det pågick. 
Nåt som händer oss hela tiden är alla de olika människor man träffar, en del passerar bara rakt igenom, en del stannar en stund och lämnar stora hål efter sig, en del stannar bara där. En del saknar man och undrar hur de mår vissa andra saknar man inte utan är glad att de inte längre är där. Under perioden jag var ganska nyinflyttad i Stockholms området, den perioden efter att jag flyttat hem till Sverige igen. Då träffade jag en väldig massa människor, många som jag umgicks med flitigt. Sen tog livet oss på olika stigar, man tappade bara kontakten uatn någon egentlig anledning. 1999 jobbade jag på Balingsholms kursgård som servitris, det var ett ställe som egentligen inte passade mig så väl, då det krävde dräkt och lite stilfullt. Men jag träffade många goa människor. Bland annat fick vi en ny chef när jag jobbade där, Katarina. Vi klickade direkt. Även fast hon var min chef hade vi en vänskaps relation och började umgås på fritiden. Katarina hade två döttrar, Marika som var runt 7 år och Mikaela som var runt 9 år (vild gissning här). Men var skild, hennes tjejer bodde hos henne varannan vecka. Katarina lärde mig en massa, bland annat att älska Ulf Lundells musik. Vi kuskade runt land och rike i hennes BMW för att kolla hans konserter. Jag minns särskilt en sommar då vi först stannade i Norrköping och kollade på hans konsert där sedan körde vi ner till Jönköping där vi sov några timmar i bilen för att sen fortsätta ner till Halmstad, vi hade alltid så jäkla roligt när vi umgicks. Som två föråldrade rebeller :) Tiden gick och Katarina träffade en ny kille och våra upptåg började rinna ut i sanden sakta men säkert, till slut var vår vänskap slut, bara så där.
Jag har tänkt ganska många gånger på Katarina de senaste 10 åren och undrat vad hon gör. Hon hade ett ganska ovanligt efternamn så jag provade googla, hittade "bara" hennes ena dotter Marika. Nu kommer vi till själva höjdpunkten i detta inlägg. Senast i veckan satt jag och letade efter henne på internet, men inget. Vet att hon gifte sig men minns inte hennes nya efternamn... Så i dag när jag strosar runt på Ica Maxi i Haninge, vem dyker inte upp om Katarina.. Hon såg inte en dag äldre ut, först blev jag faktiskt lite feg och vågade inte hejja. Så jag gick vidare men vände tillbaka då jag ändrade mig. Hittade inte henne bland alla andra människor, fasen tänkte jag, typiskt. Så helt plötsligt ser jag henne stå där och smyger mig fram, lite nervös.. Det blev en kär återförening, som om att hitta en bit av sig själv igen, det kände så roligt att träffa henne, vi båda var ganska chockade, fånigt kanske men så var det. Med sig hade Katarina Marika, som nu är 18 år (!!) Jag minns henne så en envis men underbart söt liten tjej. Vi bytte såklart telefon nr och har bestämt att höras av nästa vecka. Det känns som om ett liv från förr står utanför dörren igen. Känslan var helt underbar, då Katarina är en av de bästa vänner jag någonsin haft. Chansen/risken att vi tar upp våra strapatser igen är nog inte helt omöjliga om jag känner Katarina rätt, vem vet ;)

NU är det fredag kväll och här ska det intas årets första färsk potatis i en sen middag.


-save the dog-

Läs hela inlägget »
Siri sommaren -10
Siri sommaren -10

mellan blogginläggen på sistone. Haft fullt upp och så har jag haft sjuka djur. Men nu så.
Även min egen träning har blivit lidande, alltså hundträning, gym träning slutades hinna med för typ 2 månader sen, synd jag var verkligen på gång ett tag där. Det är bara ta nya tag :) Siri har också äntligen kommit in i sitt livs andra löp, så där lagom vid 3 1/2 års ålder. Hon har varit ganska trött så det är förmodligen bra att hon har fått tagit det lite lungt. I veckan tränade vi lite apporteringsträning med våra träningskompisar Guffan och Breeze. Siri fick för första gången göra lite svårare övningar, det var intressant att se henne jobba. Trodde väl aldrig att jag skulle tycka att det var så roligt med jaktträning. Försökte filma lite men det blev inget bra. Det var för komplicerat att både filma och träna hund. Annars har det mest varit jobb. Förra fredagen var jag på en föreläsning som Eva Bodfält ordnade med två inbjudna föreläsare, föreläsningen hette "från belöning till nästa". De presenterade sina teorier om hur de tänker i träningen, om jag ska vara helt ärlig så kommer jag ha ganska svårt att förklara vad föreläsningen gick ut på.. Men jag ger mig på ett försök, de menar på att alla beteende som hunden gör mellan belöningarna är sådant som du får med, om du belönar, om det inte är så att du är så snabb att hunden inte hinner göra det det du inte vill att hunden ska göra.. Hänger ni med? Det var intressant att lyssna på deras teori, som de verkligen brann för, men inget jag skulle använda i min egen träning. Det tar ju alltid sin tid att hitta sin egen träning. När jag var på ett läger som Niina och Kenth Svartberg ordnade så var det internationella representanter där, dvs 2 landslags deltager från varje nordiskt land. Finnarna förespråkade att träna efter svart/vit filosofin, dvs det jag vill ha uppmuntrar jag det jag inte vill ha talar jag om för hunden att det inte är ok. Jag har under ganska lång tid (3 år ca..) tränat med filosofin  -tänk själv-. Med Keiko funkar det jätte bra, för det tar fram lite mera mod och goo i honom. Men med Siri har det nästan bara gett saker jag inte vill att hon ska göra. Vi är inne och petar i alla moment från lk 1 till elit, det enda vi inte gör är raka utskick till konen, det kommer i apporterings dirrigering samt rutskick i elit klass. Däremot tränar vi på att runda träd ute i skogen, "piste" som finnarna kallar det :) Nu sen en tid tillbaka har jag lagt om träningen på sättet att jag har börjat tala om för Siri att det just det där du gjorde nu, det gör vi inte.. Jag har funderat och tänkt ganska mycket på vilket som är -jag- men glömt lite vad som är -Siri-. Sån tur var har jag hittat duktiga och kompetenta tränare. Var och varannan dag när jag tränar lydnad skänker jag dem en tanke och ler lite. Vilka det är jo det är Niina Svartberg, som jag tränat för i 3 år och Heléne Lindström och Ditte Andersson, de två sist nämnda går jag en ett årig kurs för som heter Team Top Six och ska även gå deras sommarläger. Niina tränar jag privat för med en kompis, tyvärr inte så ofta som jag skulle vilja. Niina känner mig och min träning, mina tankar och historia och är alltid så peppande och ffa väldigt rar och ödmjuk, Heléne är suverän att bolla tankar med och diskutera mycket kring träningen med, men också otroligt engagerad när vi tränar för henne, hon börjar få riktigt bra koll på oss, Ditte är ganska ny för mig, bara träffat henne vid två kurs tillfällen, men hon har otroligt mycket positivt att säga att bra kluriga i déer. Kort och gott jag är glad att jag hittat dem alla tre!

  I dag gick jag upp för att åka iväg och träna hundarna på morgonen. Keiko är anmäld till fortsättningsklass i rally lydnad framöver. Vi tränar mest följsamhet och lite kroppskontroll, mjukgörande för kroppen övningar. Siri fick jobba med följsamhet, som alltid, även kort ff, med lite stopp och fokus i svängarna. Och även platsliggning, jag fick med mig några bra tankeställare därifrån. Jag inser att jag behöver strukturera upp en bra plan. Hon lyfte nämligen på huvudet i platsliggningen, vilket hon inte gjort på länge, när jag försvann bakom boden och jag hittade inte där och då det bästa sättet att hantera det, så det måste kluras på en plan och se om det dyker upp igen eller om det bara var en engångs grej. Sedan tog vi också tag i vittringen, som vi inte gjort sen förra sommaren.. Hon var klockren där och det kändes som vi nog kan fortsätta där vi avlutade sist. Vi avslutade med en kort kedja som innehöll, ett kvar sitt, ett sitta stilla med godis på näsan och sedan gå förbi leksak, tom kunde vi gå över den. Mycket nöjd med hennes prestation. Nu ska jag börja styra upp vår lydnadsträning igen, med planering och träningsdagbok. För övrigt består resten av lördagen av lite vårstädning, lite slapp och fortsätta plugga till tentan. 

Allt gott!

-save the dog-
 

Läs hela inlägget »

I dag var Keiko och jag anmälda till Haninge bk för att tävla nybörjarklass i rallylydnad. Förra året tävlade vi två gånger och fick till två fina prestationer, förutom att matte klantade sig lite. När jag tidigare när jag tävlat Keiko, då i lydnad, har jag bara haft ett mål... att vara bäst.. inget bra mål alls. Under årens lopp har jag lärt mig att tänka lite annorlunda kring tävling och varför jag väljer att tävla. Rallyn har verkligen blivit min och Keikos grej, det passar oss som handen i handsken. I morse efter att jag gått upp och insåg att jag faktiskt skulle tävla kände jag mig inte ens nervös, detta tror jag för att jag inte har samma mål med mitt tävlande, jag hade ett mål i dag och det var att se den där glöden i Keikos ögon och ha roligt, vilket vi hade. Han dansade fram bredvid mig, min lilla 10-åriga pojke. Den ända känslan jag hade var -åh va kul det är, vill göra igen-. Vi hade också trevligt sällskap av Rose-Marie och hennes vovvar Sky och Molly och gjorde en ny bekantskap med Veronica och hennes vovve, som jag tyvärr glömt namnet på, men det var en fin blandras pojke.
Jag känner Keiko så väl, jag vet precis vart jag har honom och hur han svarar på mitt agerande. Dessa tävlingar använder jag också för att avdramatisera själva tävlandet för mig själv. För jag vet att när Siri ska ut och tävla, då kommer jag att vara nervös, och rallyn ger mig förhoppningsvis lite annan attityd till känslan att vara nervös.
Det hjälper också mig att hitta mina egna förberedelser inför en tävling. Hur förbereder jag mig själv? Jag funkar bästa av att få vara lite själv, bara landa. En av mina vänner Maria skulle komma och titta på oss.. Men hon dök aldrig upp, trodde jag.. Efter vi klivit av planen så hade hon smsat mig och frågat vart jag var..? Ringde upp henne och vi skrattade gott åt att hon faktiskt suttit mindre än 10 m från mig och att jag själva verket tittat rakt på henne, detta utan att ens se henne. Maria valde att inte komma fram till mig för att hon själv vill sitta själv inför en tävling och tydligen var jag i sån fokus så att jag inte såg henne fast jag tittade på henne, knasigt.
Det kändes kanon när vi var inne på banan och jag kände att jag gjorde vad jag skulle, fick dock ett påpekande, i domar protokollet, om mina fötter, har fått det i varenda protokoll eller ja varenda, de tre tävlingar vi gjort. Förarens fötter är något domaren tittar på väldigt mycket. Mina mål blev uppnådda och min kille hade jätte skoj, fina Keiko! Dagens prestation ledde till 84 poäng och en 4e plats av 31 starter.
Men det som jag blev alldeles varm i hjärtat av var Keikos glädje och min kompis Marias ord, efter vår prestation, -Fan Lotta, du sopade mattan där inne-. De mina vänner det är kärlek <3
Nu får resten av dagen gå till tenta plugg och i morgon är det jobb.

 

 

Allt gott!!

 

 

-save the dog-

Läs hela inlägget »
Denna underbara bild är såklart tagen av Lena Kerje
Denna underbara bild är såklart tagen av Lena Kerje

Jag lägger ner ganska mycket tid på att träna mina hundar, då menar jag lydnadsträning, rallylydnad eller jaktträning. Lägger mindre tid på att träna mig själv.. Och då menar jag inte att träna på gym, springa eller gå på annan form av fysträning. En sak som jag verkligen vill lära mig det är att inte låta andra människor påverka mina beslut eller känsla. För att förklara ger jag ett exempel. Du sitter i bilköer, ganska vanligt när man bor i Stockholm, filen du kör i går väldigt långsamt och du har krupit fram med bilen de senaste 10 minutrarna.. Så närmar du äntligen dig slutet på filen/påfarten, så kommer det en bilist som glidit förbi hela denna långa kön och "tränger" sig in framför dig.. Irritationen kommer ofta, för mig i alla fall, som ett brev på posten, sen kan jag känna mig små irriterad en längre stund efteråt.  Men det som skett är att jag har låtit en annan människa påverka mig att bli irriterad när jag i stället kan välja att vara glad och förhoppningsvis få andra människor att också bli glada, som ringar på vattnet. Och slutmålet är ju att må bättre, känna sig nöjd. För vi kan faktiskt påverka det själva. I bland innefattar det en del tråkiga beslut. Sådana har vi nog alla gjort..
De som känner mig vet att jag är väldigt keen i citat, kolla bara in min hemsida, den vimlar av citat :) Jag gillar ockå kortare berättelser med en under mening..
Så därför på förekommen anledning kommer här en historia som är en av mina favoriter: 
 
"Två munkar som var på vandring kom till en flod där de mötte en ung kvinna. Hon var rädd för strömmen och frågade om de kunde bära henne över. En av munkarna tvekade men den andre tog genast upp henne på sina axlar och bar henne över vattnet och satte ner henne på den andra stranden. Hon tackade honom och försvann.

De båda munkarna fortsatte sin väg, den ena grubblande och förströdd. Han kunde inte hålla tyst och han sade: "Broder, vår andliga träning säger oss att undvika varje kontakt med kvinnor, men du tog upp en på dina axlar och bar henne!"

"Broder", svarade den andre munken, "jag satte ner henne på den nadra sidan, men du fortfarande bär på henne".

Varför låta sig påverkas, jag vet det är svårt, men träning ger färdighet.

För övrigt är vi lediga från jobb i dag, så hundsim och jaktträning står på schemat!

Allt gott!

-save the dog-

 

Läs hela inlägget »
Moa och Keiko
Moa och Keiko

Sommaren börjar äntligen bli lite uppstrukturerad, skönt. Har många roliga saker att se fram emot, bla ska jag gå och lyssna på en föreläsning som heter "Från belöning till nästa" med Eva Bertilsson och Emelie Johnson-Vegh. Har tidigare aldrig hört talas om dessa två tjejer, men ser ändå fram mot föreläsningen. Anatomi och Fysiologi kursen fortsätter på Södra Djursjukhuset. Det blir också träning för Heléne Lindström och Ditte Andersson under sommaren. Tyvärr har jag inte lyckats ta tag i pluggandet, men jag hoppas verkligen att jag kommer igång, för i höst ska jag tenta, är det tänkt i alla fall.

Kommande lördag ska Keiko och jag tävla i rally lydnad, blir vi godkända blir vi i så fall uppflyttade till nästa klass. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att Keiko och jag har skoj. Mitt mål på lördag är att jag vill se "den där blicken" i hans ögon hela programmet igenom, har han det då blir jag nöjd!

I går var vi en sväng till Haninge bk och tränade, han kändes lagom balanserad. I dag blev det mest lek och peppning på träningen. På em svängde jag förbi på en kompis gård för att lämna mina vinterdäck. Det är också gården Keiko i princip växte upp på. En familj som hyr ett hus där har bott där många år. Och för dryga 10 år sen när jag var där jämnt, min kompis har hästar.. När Keiko kom till vår familj fick han hänga med ut till stallet. Familjen som hyr huset skaffade en valp ungefär samtidigt, en lite blandras tik som hette Moa. Keiko och Moa hängde jämnt, vi skojade och kallade dem ett kärlekspar. Under åren har de träffats ibland. Så i dag när min bil rullar in på gårdsplanen kommer det en äldre tik, svart.. Jag var lite osäker på om det verkligen var Moa. Men hunden började sniffa runt min bil.. och skällde och pep och betedde sig.. Då tänkte jag det måste vara Moa och det var det. För i samma ögonblick kom husse. Jag släppte ut Keiko och de var så glada att se varandra igen. Det eviga kärleksparet, Keiko Beiko och Moa Mulltoa :)

 

Bilden är tagen sommaren 2003, både Keiko och Moas första sommar :)

Den ända gången Keiko någonsin har dragit från mig det var när vi kom till Ånäs gård, jag gick till stallet och han sprang till Moa, plutten <3

Läs hela inlägget »
Även en äldre man kan hoppa efter leksaker.
Även en äldre man kan hoppa efter leksaker.

I tisdags fm gav jag mig iväg mot Östergötland. Alla djuren var med, Sessan (min katt) fick dock bo hos mamma, som bor i Nyköping. Efter ett snabbt stop där drog jag och hundarna vidare till Norrköping där vi uträttade lite ärenden. 

Tacka vet jag gps, har en i mobilen, tack vare den hittade jag både till storhandel och systembolaget. Sen tog mig gps vidare till Sommarro och min kompis Marie Söderström. Marie och jag träffas inte så ofta, delvis för avståndet och sen har vi båda ganska späckade scheman. Marie bor i ett helt underbart hus med fantastiska omgivningar, precis vid sjön Roxen. På tisdag kvällen när jag kom tog vi en promenad med hundarna. Jag som trodde Siri hade påbörjat sitt livs andra löp har för någon vecka sen, trodde jag hade blivit lite lurad då jag inte har trott att det hade kommit igång.. Maries boxer hanne, som dessutom hunnit para 2 ggr i sitt liv, visade tydliga tecken på att det visst var något på gång. Keiko har ju också vandrat lite kring henne, men i övrigt syns det inget på henne. Neo, som Marie boxer heter uppvaktade, eller försökte, uppvakta henne. Siri var mest förvirrad. Sent om sider kom vi igång och lagade middag och drack ett gott rosévin. Sen satt vi och pratade om allt möjligt till midnatt. Marie är en idrottare, det har jag alltid vetat om, men aldrig riktigt hur duktig hon var när hon låg på topp. Hon har tagit 20 individuella SM gul och 8 i lagtävlingar. Hon har vunnit Stockholm Marathon tre gånger och kom tvåa två gånger och trea en gång. Snacka om meriter!! Marie och jag träffades första gången när gick min Friskvårdskonsulentutbildning och när arbetet med böckerna, hon och Anna Holmgren skrivit, kom igång. Hon har även varit här uppe i Stockholm och haft kurser i mitt företags regi.

På onsdag morgon drog Marie iväg på sökträning och jag och hundarna blev själva kvar på Sommarro. Vi hade en underbar fm. Jag hann röja ur bilen, träna både Siri och Keiko och inta en god lunch i solen, med sällskap av Maries katt. Fram på em drog jag vidare till Maspelösa och hundträning för Heléne Lindström. Vi har länge försökt få ihop en tid och nu var det äntligen dax. Heléne har hunnit se oss, mig och Siri, en del nu och hade en klar bild över vad vi skulle lägga fokus på och jag kunde inte annat än hålla med henne. Jag tycker inte hundträning bara ska vara praktisk träning utan även diskussioner och det var precis det vi gjorde. Jag har påbörjat det spår, lite, som vi fortsatte med igår. Jag hade en riktigt bra känsla i kroppen, för att jag har äntligen bestämt mig vilken linje jag ska köra på med henne. För utom att det bjöds på strålande sol så var det en toppen bra eftermiddag. Heléne är alltid så positiv och glad och har en underbar personlighet. Sen inte att förglömma så har hon en hund, Tarsan, som påminner en hel del om Siri. Nu träffas aldrig våra hundar när jag är där, finns ingen anledning. Men jag kan tänka mig dem två ihop...ojoj, vilka upptåg. De skulle nog erövra världen, skulle de tro iallafall.

När klockan närmade sig 18 körde jag mot Nyköping för att sedan dra vidare hemåt. De sista milen var plågsamma, jag var såå trött att jag nästan trodde att jag skulle somna vid ratten.

Mycket nöjd med denna minisemester så längtar jag redan tillbaka ner till Östergötland och det blir en del besök i sommar. Nu är det bara två arbetsdagar kvar på denna vecka och inget jobb i helgen. Plugga är det som står på schemat.

 

Allt gott!

 

-save the dog-

Läs hela inlägget »